Jag kom inte iväg. Det gick inte. De andra tog över. Jag bröt ihop helt. Slutade sova. Slutade äta. Blev mer eller mindre apatisk. Det ska man inte bli inför en resa. En resa ska vara något roligt. Sen ovanpå det kom ett samtal jag önskar att jag inte hade fått, för de fick hela min världsbild att snurra.
---
Mitt i allt det här hade jag en riktig klippa, min Niklas. Att han kunde hantera när jag bröt ihop är något ovanligt i min värld. Jag har aldrig låtit någon se det innan. Att han gjorde klart att han stöttar mig vilket som, och verkligen gjorde det. Jag tror att det först nu jag inset hur underbar han är.
---
Och sen söta Sussie, samtalet imorse var väldigt välbehövligt :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Anytime! :)
SvaraRaderaOch som sagt, trettio minuters bussresa från Malmö finns landet, guitar hero, film och te i massor om du känner för det :)