Idag saknar jag min farfar. När jag åkte veteranbilarna i folkets park tillsammans med Christian triggade en sjuk längtar efter tata. Jag är fortfarande arg på mig själv för jag var där så lite i slutet. Anledningen var för att jag inte orkade se hur dåligt han mådde, det gjorde ont i mig att se hur han tillslut var tvungen att sitta i rullstol för att cancern åt upp honom inifrån.
---
Om något så lärde det mig att man ska ta vara på de man älskar, att inte ta de förgivet för en dag finns de inte kvar och då är det försent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner exakt likadant när jag tänker på morfar. Jag tyckte det var svinjobbigt att vara på sjukhuset hos honom - mest för att det inte riktigt var morfar längre. Han var mer sin sjukdom än sitt jag... det var jobbigt. Men ibland förklarar jag det för honom, när jag sitter ensam och tänker på honom. Det känns bättre då. PS. Hör av mig imorgon för planering av invasion av din lya.
SvaraRadera