Idag har jag inte bara sagt hejdå till världens finaste Niklas utan också för första gången berättat för någon vad jag grubblar på. Det känns bra. Det känns mycket bra. Antagligen för att jag är så galet kär.

---

Och det är trots han armbågas, blir jätterädd när man pussar honom, skäller på en när man slarvar bort guldet mitt i natten och kallar en spyapa.